'It's you it's you it's all for you', sjunger Lana Del Rey i låten Video games. Hon beskriver en underkastelse som är total, klädd i 'his favorite sundress' kysser honom med 'his favorite perfume on' och sjunger att 'heaven is a place on earth with you / tell me all the things you want to do.' Läser man texten utan att lyssna på låten kan man undra om den inte egentligen är skriven flera decennier tillbaka i tiden, en tid då kvinnor väntades leva för sina män, i en hemmafruars värld där middagen skulle vara på bordet vid fem. Men riktigt så blir inte känslan när man hör Lana sjunga, hennes röst är på samma gång avtrubbad från känslor som den är fylld av en sorgsenhet, som om all längtan och hopp har begravts under ett liv av besvikelser. Det är en längtan att underkasta sig som är djupt tragisk, en längtan inom en kvinna som inte har något annat att hålla fast vid än en man. En längtan inom en kvinna vars egen person har blivit begravd djupt i den amerikanska öknen.
Likaså har Lizzy Grant blivit begrav under Lana Del Rey, en ung flicka som har omvandlats för att bli någon helt annan, hon har blivit en romantiserad myt, den vackra fattiga kvinnan som lyfts ur sin tragiska vardag, en askungen som får gå på balen. För alla älskar väl en vacker ung kvinna med en fattig, trasig bakgrund som har lyckats ta sig ur sin trailer och in i Hollywood. Samtidigt är det knappast något som väcker mer hat än en vacker ung kvinna som är rik och dessutom kanske har förbättrat sitt utseende med plastikoperationer. Det är förunderligt hur vårt samhälle hyser både sådant hat som sådan kärlek till vackra unga kvinnor, det klassiska madonna/hora komplexet. Och Lizzy/Lana har gjort än värre genom sin låtsade äkthet. En äkthet som anses bara kunna komma underifrån, vad Lana sjunger om kan Lizzy omöjligt känna, med sin rika, vita, privilegierade bakgrund. Musik har det problemet, mer än annan konst, att musik anses måste vara sprungen ur egna upplevelser för att vara äkta och bra. Artisten Aimee Mann fick i en intervju frågan om hon var deprimerad, eftersom många av hennes låtar var så sorgsna, varpå hon svarade att de flesta av hennes låtar faktiskt handlar om andra och inte om henne själv. Ingen ställer riktigt samma krav på en författare, eller konstnär, som vanligtvis även dem kommer från privilegierade bakgrunder, där lyckas man (för det mesta) att skilja på upphovsmannen eller kvinnan och deras verk. Om Lana skrivit sina låtar själv eller inte blir också till en debatt eftersom hon nu är avslöjad som en rik bortskämd unge.
När man läser youtube kommentarerna under Video Games finner man argument om just äkthet och produkt. Vissa hävdar att Del Rey visst bott några år i husvagn, som om hennes musik står och faller på detta faktum. Det är också här hatet märks mest och besattheten av om hennes läppar är riktiga eller inte. Visst är det tragiskt att Del Rey är en produkt, men det säger mer om musikindustrin och dagens samhälle än om Lizzy Grant. Som hon underkastar sig sin älskare i låten underkastar hon sig en hel värld som älskar att hata. 'Only worth living if somebody's loving you', sjunger hon, och utesluter sig själv ur ekvationen. Publik älska eller hata, Lizzy är ändå död och begraven.
